Av Kenneth Nyman
Moralfilosofier som uttryckligen försöker grunda moralen på Gud är inte speciellt populära bland dagens moralfilosofer. Många skulle nog säga att sådana teorier är väldigt problematiska. Det finns dock undantag. En av dem som försöker formulera en teistisk moralfilosofi, d.v.s. en moralfilosofi som är grundad i Gud, är den amerikanske moralfilosofen John E. Hare. Jag skall här redogöra för Hares moralfilosofi, såsom den kommer till uttryck i boken God's Call.
God's Call har tre delar. Jag kommer att koncentrera mig på de två första delarna, och då i synnerhet den andra. Den första delen - Moral Realism - handlar om generell moralfilosofi. Närmare bestämd om 1900-talets metaetiska debatt. Metaetiken är den delen av moralfilosofin som handlar om moralens grundläggande natur, snarare än om konkreta frågor om vad som är rätt och fel. Under 1900-talet har det funnits en skiljelinje mellan å ena sidan realister, som menar att det finns moraliska fakta och att moraliska påståenden är påståenden om hur verkligheten är beskaffad, och å andra sidan icke-realister, som menar att det inte finns några moraliska fakta, och att moral i grunden handlar om våra känslor eller inställningar till verkligheten. Både de realistiska och de icke-realistiska teorierna finns i mer eller mindre renodlade varianter. Hare går igenom några varianter av realism respektive icke-realism, som har företrätts av olika moralfilosofer under 1900-talet. Han försvarar ett slags mellanposition, som han kallar för preskriptiv realism. Den preskriptiva realismen försöker fånga det som är bra med de olika realistiska och icke-realistiska teorierna.
Hare menar att den preskriptiva realismen i sig inte är någon teistisk teori. Man kan alltså vara preskriptiv realist, även om man inte tror på Gud. Hare menar ändå, som jag förstår det, att den preskriptiva realismen fungerar bäst om den kombineras med en teistisk världsbild. I bokens andra del argumenterar Hare för att moralen bör grundas i Gud, att moralen på något sätt handlar om Guds befallningar. Han utgår här från vissa resonemang hos den medeltida filosofen Duns Scotus.
I den första delen av sin bok försvarar Hare en generell metaetisk teori, som han kallar för presktiptiv realism. Denna första del är uppbyggd så att han går igenom olika moralfilosofiska teorier under 1900-talet. Under 1900-talet har det varit en stor fokusering på metaetik inom moralfilosofin. Metaetiken sysslar med frågor av mer principiell karaktär, snarare än med konkreta moraliska problem. Exempel på frågor som metaetiken sysslar med är: Vad innebär det att säga att något är rätt eller fel? Vilken är moralens grundvalar? Är moralen subjektiv eller objektiv? Kan man argumentera rationellt i moraliska frågor?
Lite grovt kan man dela in 1900-talets metaetiska teorier i två grupper. Å ena sidan har vi realistiska teorier, som menar att moral handlar om fakta. Moraliska påståenden är påståenden om verkligheten, och vi kan argumentera om moral ungefär som vi kan argumentera om påståenden inom logik eller vetenskap. Å andra sidan har vi icke-realistiska teorier, som menar att moralen är något subjektivt. Moralen handlar om våra inställningar till verkligheten, snarare än den objektiva verkligheten som sådan. Moraliska påståenden är inte faktapåståenden, på samma sätt som påståenden inom naturvetenskapen. Snarare skall man kanske förstå moraliska påståenden som önskningar, befallningar, eller uttryck för vår vilja, våra känslor eller våra attityder.
Hare går igenom och diskuterar några metaetiska teorier som varit populära under 1900-talet. Han försöker ta vara på det som är bra i de olika teorierna. Hare menar, att det finns sådant som är tilltalande både i de realistiska och de icke-realistiska teorierna. De realistiska teorierna har rätt i att moralen är något objektivt, något som har sin grund utanför oss. Men samtidigt har de icke-realistiska teorierna rätt i att moralen är något som berör vår vilja och våra känslor, d.v.s. vårt inre. Moralen tycka ha både en objektiv och en subjektiv sida. Hare söker förena dessa, och resultatet blir den preskriptiva realismen.
Enligt den preskriptiva realismen är moraliska omdömen vårt (subjektiva) accepterande av en utifrån kommande (objektiv) dragningskraft. Moraliska omdömen är inte bara ett konstaterande att det finns en sådan dragningskraft. Det är inte enbart ett konstaterande att en dragningskraft föreligger, utan också ett accepterande, att det är något som gäller för mig.
Den preskriptiva realismen behöver inte vara teistisk. Den behöver inte bygga på Guds existens Hare menar dock, att den teistiska tolkningen är den rimligaste. Om man tolkar den preskriptiva realismen teistiskt, tolkar man den där kraften som Guds befallningar, eller som Guds kall, som Hare föredrar att uttrycka det. Om man inte tolkar den preskriptiva realismen teistiskt, då? Hare verkar inte säga så mycket om den möjligheten. Men då skulle man kunna tolka den där utifrån oss kommande kraften som en form av illusion, något som egentligen kommer från vårt inre. Eller om man så vill, ett hjärnspöke. Alternativt skulle man kunna göra som vissa realistiska moralfilosofer, och säga att moralen är något som existerar i sig, och har en sådan där dragningskraft på oss. När vi känner oss "dragna" av moralen, är det verkligen någonting utanför oss, något objektivt, som drar oss. Men detta "något" behöver inte vara Gud, utan något som existerar i sig själv. I nästa huvuddel av boken ämnar Hare att förklara varför just en teistisk tolkning av den preskriptiva realismen är den rimligaste.
Nu har Hare ägnat den första delen av boken att försvara en generell, metaetisk teori, den preskriptiva realismen. Den preskriptiva realismen kan vara både teistisk och icke-teistisk. I den andra delen av sin bok söker Hare att utveckla de mer teistiska aspekterna av sin moralfilosofi. Han söker förklara, varför den teistiska tolkningen av den preskriptiva realismen är den rimligaste. Denna tolkning säger att den yttre moraliska dragningskraften skall förstås som Guds kall, eller som Guds befallningar, med en mer traditionell filosofisk-teologisk terminologi.
Hare börjar med att ställa frågan, varför bör jag vara moralisk?. Han menar att detta inte skall förstås som en fråga om varför moralen ligger i vårt egenintresse. Utan som en fråga om moralens auktoritet. Vad är det som gör, att vi "måste" vara moraliska? Att vi inte kommer ifrån moralen? Om man ser det i ljuset av den preskriptiva realismen borde man kunna formulera om frågan till: hur kan vi förklara den där kraften som vi upplever att moralen har? Varifrån har den kraften sin auktoritet?
Hares svar på frågan, är att vi bör vara moraliska därför att Gud befaller det. Eller annorlunda uttryckt, moralens dragningskraft har sin auktoritet i och med att den i grunden handlar om Guds kall eller Guds befallningar. Han går igenom några alternativa svar på frågan om varför vi bör vara moraliska. Kanske för att förnuftet kräver detta. Eller för att det samhälle vi vuxit upp i kräver detta Eller för att den mänskliga naturen är sådan. Eller för att moralen är självevident; moralen behöver inte som auktoritet i kraft av något annat, utan den är auktoritativ i sig själv.
Hare menar att det är något problematiskt med alla dessa svar. Ofta verkar det vara någon variant av den öppna frågans argument. Vi kanske kan konstatera att det samhälle vi vuxit upp i ställer vissa krav på oss. Men vi tycks ändå kunna ställa oss frågan: Okej, samhället kräver det av oss, men är det rätt?. De tycks med andra ord som om alla dessa försök att svara på frågan, varför bör vi vara moraliska? lämnar något obesvarat.
Hare slutsats är alltså, att det bästa svaret på frågan om varför vi bör vara moraliska, är att vi bör vara det därför att Gud befaller det. Den naturliga följdfrågan är ju då, varför bör vi följa Guds befallningar? Varför skulle Guds befallningar vara auktoritativa för oss? Hares svar är att Guds befallningar är auktoritativa för alla som bryr sig om vad Gud vill. Den naturliga följdfrågan blir då varför vi bör bry oss om vad Gud vill. Hare menar, under hänvisning till Scotus, att gemenskap med Gud är varje varelses yttersta mål.
Han påpekar, att det inte är lydnad mot Guds befallningar i sig som är målet. Snarare verkar han hävda, att Guds befallningar är ett slags väg som Gud har givit oss. Genom att följa Guds befallningar kan vi nå målet, gemenskap med Gud. Men befallningarna och lydnaden mot dem är inte i sig själv målet. Det tycks alltså som om Guds befallningar (och vår lydnad gentemot dem) har ett slags instrumentalt värde. Om vi lyder Guds befallningar, får vi gemenskap med Gud. Men skulle inte Gud lika gärna kunna ha skippat befallningarna, och givit oss direkt tillträde till sig?
Jag tror det är lite tvivelaktigt att betrakta Guds befallningar som något rent instrumentalt. Jag är inte helt säker på om Hare gör det. Jag är lite osäker på hur jag skall tolka Hare på denna punkt. Men jag tror att vi bör tillerkänna Guds befallningar ett relativt starkt egenvärd; dessa konstituerar på något viss vår gemenskap med Gud. Det är ingenting vi följer, som ett redskap för att nå något annat.
Jag tror detta påvisar ett problem med de som försöker argumentera för Guds existens utifrån moralen. Det tycks som om man förutsätter en teistisk världsbild, där gemenskap med Gud är det högsta målet. För dem som är troende kan detta tycks självklart. Och det är ju mycket möjligt att det är så. Men samtidigt kan det vara svårt att övertyga dem som ännu inte är troende.
Hare fortsätter att hänvisa till Scotus, och menar att vi människor är utrustade med två grundläggande drivkrafter. Vi har en drivkraft till fördelar, och en drivkraft till rättvisa. Drivkraften till fördelar är en strävan efter egna fördelar. Grunden i denna är att vi strävar efter något eftersom det på något sätt gagnar oss själva. Vi tjänar något på det, eller så känner vi oss bara allmänt tillfredsställda med oss själva. Det finns en essentiell (nödvändig) koppling till oss själva i drivkraften till fördelar. Drivkraften till rättvisa däremot, saknar denna essentiella koppling till os själva. Drivkraften till rättvisa kan sägas vara vår förmåga att se saker ur ett "neutralt" perspektiv. Det är drivkraften till rättvisa som är moralens område. Vi handlar moraliskt då vi låter oss drivas av drivkraften till rättvisa.
Anta att jag ger 1000 kronor till någon eller något, eftersom jag tror att jag kommer att tjäna på detta i slutändan. Då har jag handlat enligt drivkraften till fördelar. Det är enligt Hare (och Scotus, som han ytterst hänvisar till) ingen moralisk handling. Anta att jag däremot ger 1000 kronor till samma ändamål, eftersom jag har kommit fram till att det helt enkelt är rätt, även om jag skulle förlora på det. Då har jag handlat enligt drivkraften till rättvisa. Det har varit en moralisk handling. Vi bör notera, att drivkraften till fördelar och drivkraften till rättvisa inte behöver strida mot varandra. Ofta kan de sammanfalla. Samma handlingar kan både vara gynnsamma för oss själva, och moraliskt riktiga. Det handlar mer om vilket synsätt, eller vilket perspektiv vi har på handlandet. Drivkraften till fördelar betraktar handlandet ur vårt personliga perspektiv. Drivkraften till rättvisa betraktar den ur ett "neutralt" perspektiv.
Hare menar, att alla varelsers yttersta mål är gemenskap med Gud. Men vi kan sträva efter det målet på ett moraliskt eller på ett icke-moraliskt sätt. När vi strävar efter det i enlighet med drivkraften till fördelar, strävar vi efter det på ett icke-moraliskt sätt. Vi stävar ytterst efter det därför att vi tjänar på det. När vi strävar efter det i enlighet med drivkraften till fördelar, strävar vi efter det på ett moraliskt sätt. Vi strävar efter det, därför att det är det rätta, helt enkelt, betraktat ur ett "neutralt" eller objektivt perspektiv.
Som jag förstår Hare, kommer drivkraften till rättvisa och drivkraften till fördelar i denna situation aldrig att kunna komma i konflikt med varandra. Det är ett nödvändigt faktum, att alla skapade varelser strävar efter gemenskap med sin skapare. Det är både så att det ligger i de skapade varelsernas egenintresse, och att det är rätt i sig, betraktat ur en objektiv eller neutral synvinkel. När det gäller världsliga, "mindre" målsättningar, kan det kanske finnas en konflikt mellan vad som ligger i vårt egenintresse, och vad som är gott "i sig", ur en objektiv synvinkel. Men när det gäller vårt yttersta mål, kan det inte det. Det som är gott i sig, och det som ligger i vårt egenintresse, kommer alltid att vara samma sak: gemenskap med Gud.
Även om egenintresset och det som är rätt i sig alltid leder samma mål (gemenskap med Gud), kan vi fortfarande sträva efter det målet på olika sätt. Vi kan sträva efter gemenskap med Gud därför att det ligger i vårt egenintresse. Då strävar vi efter det på ett felaktigt sätt. Vi kan också sträva efter det därför att det är rätt i sig. Då strävar vi efter det på ett riktigt sätt.
(Lite senare i boken kontrasterar Hare denna teori med en annan teori, som säger att vi egentligen bara har en drivkraft till fördelar. Enligt denna teori strävar vi efter gemenskap med Gud, därför att det ytterst ligger i vårt egenintresse.)
Om moralen grundar sig på Guds befallningar, blir den då inte något godtyckligt? Det är en vanlig invändning. Skulle inte Gud kunna befalla oss att plåga och misshandla varandra? Skulle det bli gott eller moraliskt riktigt då? Hare menar att moralen supervenierar på naturliga fakta. Han ägnar en del av boken åt att försöka reda ut vad som menas med detta. Hare menar, att denna superveniens har två negativa aspekter, och en positiv aspekt.
Den första negativa aspekten säger, att vi från en naturlig beskrivning av en handling, aldrig logiskt kan sluta oss till att den är rätt eller fel. Från det faktum, att tortyr orsakar lidande, kan vi aldrig logiskt sluta oss till att tortyr är fel. Den andra negativa aspekten säger, att vi från det faktum att en handling är moraliskt rätt eller fel, aldrig logiskt kan sluta oss till vilka naturliga egenskaper handlingen har. Den positiva aspekten av superveniensen säger, att en handling är rätt eller fel, därför att den har vissa naturliga egenskaper. Tortyr är fel därför att det skadar människor.
Låt oss titta på de två negativa aspekterna av superveniensen. Jag tror det är ganska lätt att acceptera den fösta negativa aspekten, att naturliga beskrivningar i sig inte logiskt kan implicera att något är rätt eller fel. Det är tämligen många moralfilosofer, både teistiska och icke-teistiska, som försvarat liknande idéer. Inom moralfilosofin brukar man tala om Humes lag, som säger att man inte rent logiskt kan sluta sig från är till bör. (Denna princip är uppkallad efter den brittiske moralfilosofen David Hume. Exakt vad Hume hade för åsikt om moralens natur är lite omdiskuterat.)
Det som är mer kontroversiellt är den andra aspekten av superveniensen, att vi från det faktum att en moralisk handling är rätt eller fel, inte kan sluta oss till någonting om vilka naturliga egenskaper handlingen i fråga har. Det är denna aspekt av superveniensen som tycks göra moralen godtycklig. Moralen skulle kunna se ut hur som helst. Eller i det här fallet, Gud skulle kunna befalla hur som helst. Hare tycks gå med på att Guds befallningar är godtyckliga. Han ger några tankeexperiment som söker visa att Gud skulle kunna ha befallt en helt annan moral, om han hade velat:
Perhaps God could have willed that humans did not reproduce, but (let us say) appeared spontaneously in the condition of a present day seventeen-year-old. (...) Perhaps God could have willed also that we did not talk to each other, but transcended even conceptualization in a kind of shared wordless contemplation (...) God could have willed that we kill each other at the age of eighteen, at which point God would immediately bring us back to life. (s. 68-69)
Jag finner inte dessa tankeexperiment helt övertygande.. Det tycks ju som om de naturliga förutsättningarna vara radikalt annorlunda. Det intressanta vore, om Gud kunde befalla oss att döda, avstå från fortplantning. etc., samtidigt som världen rent empiriskt fungerade på samma sätt som i dag. Han ger vidare ett exempel med en skattjakt:
Imagine a parent who constructs a treasure hunt for her son. The whole house and garden is transformed into a setting for the game, with clues hidden in various places, some leading to each other sequentially, and others giving collateral information independently of each other. (...) The final clue leads to where the final treasure is hidden (...) In some lucky families, it happens that the final treasure is not really the point of the game, though it is the internal point of it The game itself has a higher end, external to it, which is that of the child and his parent enjoy each other. The mother enjoys each step of the child's discovery, and he enjoys her enjoyment, and after the game is over it is this mutual delight that has been the greater good. (...) In other less lucky families the treasure is after all the main point, and a disappointingly small treasure can ruin the whole thing. (s. 69-70)
Hare använder detta som en analogi för moralen. Olika världsliga goda ting, kan jämföras med skatten. Men det yttersta med människans liv är gemenskap med Gud, som kan jämföras med gemenskapen mellan modern och barnet i skattjakten. Precis som det inte finns någon nödvändighet i hur modern kan ordna skattjakten, finns det heller ingen nödvändighet i vilka instruktioner Gud använder för att leda oss till sig. Detta exempel med skattjakten tycks inte heller det vara helt lyckat. I själva verket tycks det ju som om vår moral sätter upp tydliga gränser för hur modern rimligtvis skulle kunna arrangera skattjakten. Hon skulle inte kunna använda elchocker som ledtrådar, eller ge barnet ett kok stryk som pris.
Hare hänvisar slutligen till Scotus, som tar upp exempel från Bibeln där Gud tycks ge "dispens" från sina bud. Hare/Scotus menar, att om Gud kan göra detta vid vissa tillfällen, skulle han kunna göra det ständigt, om han så ville. Jag är även här tveksam. Från det faktum att Gud kan göra undantag från den "vanliga" morallagen för vissa personer, under vissa omständigheter, följer det inte med nödvändighet att Gud kan göra det för vem som helst, under vilka omständigheter som helst. Kanske är det så, att omständigheterna måste vara väldigt speciella för att Gud skall kunna ge dispens från sina bud. Att vi kanske aldrig kommer att förstå vad det är som gör att Gud kan göra sådana undantag i vissa fall, men inte i andra, är en annan sak.
Låt oss då gå över till den positiva aspekten av superveniensen. Enligt Hare är moraliska bud bindande för oss, eftersom Gud befaller dem. Det finns ingen nödvändighet i hur Gud befaller. Gud skulle kunna ha befallt på ett radikalt annorlunda sätt. Men det finns ändå någon form av rationalitet i hur Gud befaller. Han befaller på ett sätt som passar vår natur. Exakt hur man skall förstå detta är lite oklart. Som jag förstår Hare, är Gud inte tvungen att befalla på ett sådant sätt, att det passar vår natur. Men han gör det ändå, av något slags omsorg om oss, får man förmoda. Kanske kunde vi tolka kan på olika sätt. Om vi tolkar kan i en strikt logisk mening, kan vi kanske säga att Gud mycket väl kan befalla på ett radikalt annorlunda sätt än han gör i dag. Gud skulle kunna befalla oss att döda och tortera. Men om vi förstår kan i en lite vidare mening, som vad Gud har skäl för att göra, eller vad vi rimligen kan förvänta oss av Gud, då kanske Gud inte kan det. Jag vet inte riktigt hur man skall förstå Hare på denna punkt.
Jag skall avrunda med några personliga funderingar kring Hares version av det moraliska gudsbeviset. Hur hållbart är det? Hur skiljer det sig från andra varianter av det moraliska gudsbeviset, och vad har det för styrkor och svagheter gentemot dessa?
Något som är distinkt för Hare är att han bygger sin teistiska moralfilosofi, sin divine-command-teori, på en särskild metaetisk teori, den preskripitva realismen. Denna skiljer sig en del från de metaetiska teorier som andra gudstroende moralfilosofer försvarat. Alla troende tänkare har kanske inte varit speciellt klara över vilken metaetisk teori de håller sig till. Före 1900-talet var det inte ens alla filosofer som var så klara över metaetiken. Jag skulle hur som helst tro att de flesta traditionella teistiska eller gudstroende filosofer anslutit sig till någon form av metaetisk realism. D.v.s., de har menar att moraliska påståenden är faktapåståenden. De kan vara sanna eller falska, beroende på hur verkligheten är beskaffad. Om man kombinerar detta med någon form av divine command-teori, torde man alltså hävda att moraliska påståenden på något sätt refererar till gudomliga befallningar. Hare menar, att moraliska påståenden åtminstone inte enbart är faktapåståenden, som gör anspråk på att beskriva hur verkligheten är beskaffad. Moraliska påståenden skall snarare förstås som individens gensvar på, eller accepterande av moralens bud. Att säga att "jag bör hjälpa de fattiga" är inte (åtminstone inte enbart) ett konstaterade att det föreligger ett gudomligt bud om att hjälpa de fattiga. Det är snarast ett slags utryck för en personlig, viljemässig inställning: "Ja, jag accepterar att detta gäller för mig. Jag bör hjälpa de fattiga". Det går inte att vara känslomässigt neutral inför ett moraliskt påstående.
Först har vi frågan, vad man skall tycka om den preskriptiva realismen som sådan. Varför bör vi ansluta oss till denna teori, som ser moraliska omdömen som en slags viljemässiga deklarationer, snarare än till någon mer traditionell realistisk teori, som ser moraliska omdömen som ett slags faktapåståenden? En klassisk kritik som riktats mot olika realistiska teorier, är att de har svårt att förklara hur moralen kan vara känslomässigt motiverande, hur moralen på ett så intimt sätt kan beröra oss på insidan. Inför vanliga faktapåståenden tycks det vara möjligt att förhålla oss känslomässigt neutral. Men när det kommer till moraliska omdömen, tycks detta inte vara möjligt. De som kritiserar realistiska teorier inom moralen menar ofta att fakta alltid i sig själva är något neutralt. Jag undrar, om denna invändning är riktigt hållbar. Många typer av fakta, t.ex. inom logik eller naturvetenskap, är känslomässigt neutrala. Men frågan är, om alla fakta är det. När det gäller fakta om vad som är den yttersta meningen med livet, och om vårt förhållande till Gud, är det inte lika säkert att vi kan vara känslo- eller viljemässigt neutrala inför dessa.
Som jag ser det, tycks det som om vi i princip kan acceptera en teori som säger att moraliska omdömen på något viss ytterst handlar om vad Gud har för syfte med våra liv. Ett slags faktapåståenden. Men de handlar inte om "neutrala" naturvetenskapliga fakta. Utan om ett särskilt slags fakta, som vi helt enkelt inte kan förhålla oss neutrala inför. Det är oklart, vad den preskriptiva realismen skulle ha för fördelar gentemot en sådan teori.
Sedan har vi frågan om den preskriptiva realismen är något som är särskilt passande för just teistiska moralfilosofier, sådana som försöker grunda moralen på gudomliga befallningar. Det tycks som om det mesta som Hare skriver i den andra huvuddelen av sin bok, där han argumenterar för en moral byggd på Guds befallningar, skulle kunna förenas med andra metaetiska teorier än den preskriptiva realismen. Jag har svårt att se, att Hare på något ställe uttryckligen argumenterar för att just den preskriptiva realismen skulle vara särskilt lämpad som grund för en teistisk moralfilosofi.
Vidare har vi frågan, hur vi skall bedöma Hares försök att argumentera för en moral som grundar sig på guds befallningar. Hur väl lyckas han? Lyckas han bättre eller sämre än andra? Som med andra versioner av det moraliska gudsbeviset, och med många andra gudsbevis generellt, tror jag det är svårt att antingen deklarera det som hållbart, eller att förkasta det rakt av. Förr eller senare kommer vi alltid till en situation där det är svårt att argumentera vidare, där intuitioner står mot intuitioner. Ytterst måste alla gudsbevis bygga på några grundläggande premisser, som i sig inte kan bevisas. Vi kan försöka påvisa att de premisser vi som troende utgår från är minst lika rimliga som de premisser våra motståndare utgår från. I fallet med det moraliska gudsbeviset, tycks det utgå från tanken att gemenskap med Gud är det som ytterst är målet med människans liv. Som jag påpekat, kan det mycket väl vara så, även om det kan vara svårt att bevisa på ett logiskt sätt.
Ur ett inomteologiskt perspektiv tror jag Hares divine command-teori har en del fördelar framför vissa andra teorier. Framför allt är det anknytningen till Scotus teori om drivkraften till fördelar och drivkraften till rättvisa, och förhållandet dem emellan, som vi kan ta till oss. Enligt Hare (och Scotus) kommer drivkraften till fördelar och drivkraften till rättvisa alltid att sammanfalla, åtminstone när det gäller vårt yttersta mål, gemenskap med Gud. Skillnaden mellan att låta sig styras av drivkraften till fördelar och att låta sig styras av drivkraften till rättvisa handlar inte så mycket om vilket mål vi strävar efter. Skillnaden handlar istället om på vilket sätt vi strävar efter detta mål. Detta, att drivkraften till fördelar och drivkraften till rättvisa kan sträva åt samma mål, men ändå vara åtskilda, gör att vi kan undslippa ett besvärligt dilemma. Anta att de båda drivkrafterna vore helt åtskilda. Då skulle vi vara tvungna att antingen följa drivkraften till fördelar, eller drivkraften till rättvisa. Tänk om Gud skulle vilja evig fördömelse för oss? Då borde vi enligt drivkraften till rättvisa sträva efter fördömelse! Men hur många skulle verkligen göra detta? Om vi istället beslutade oss för att i en sådan situation följa drivkraften till fördelar, skulle vi kanske undgå fördömelse. Men samtidigt skulle vi få problem med att vår ytterst drivkraft, det yttersta motivet för vårt handlande, är vårt egenintresse. Det tycks inte vara någon passande grund att bygga en moral på. Moralen tycks handa om vad som är rätt "i sig", betraktat ur ett "neutralt" perspektiv, och inte om vad som ligger i vårt egenintresse. Om vi accepterar Scotus och Hares teori om hur drivkraften till rättvisa och drivkraften till fördelar förhåller sig till varandra, försvinner detta dilemmat. Enligt den teorin är gemenskap med Gud alltid det yttersta målet för alla skapade varelser. I den aspekten kan det inte föreligga någon verklig motsättning mellan de båda drivkrafterna.
Tillbaka till startsidan